Om ilska
Jodå, jag somnade igen och höll på att försöva mig, men min inplanerade tid vad klockan 14 och inte 13 som jag fick för mig. Puh. Jag trór helt enkelt att jag blir trött av att vara arg, för jag är inte vad vid det. Jag har aldrig fått vara arg (utom på en kursare, Stefan, so m jag tillägnat min diktisamling till). Alla andra har alltid, så känner jag, rätt att vara arga på mig, för jag är en Dålig Människa. Alridg har jag rätt att säga du bli förbannad så fort man säger emot dig eller du är jävligt spydig mot mig när vi umgås i grupp (or whatever, jag högg två på måfå).
Men jag har drömt och drömt om ilskan, att jag för en gångs skule får ge utlopp för den utan att bli nervärderad. Men lila gumman då så du tar i. Jag måste helt enelt öva mig i att vara arg, för den som inte tål att jag blir arg ska jag inte ha i mitt liv. Ilska är fullt naturligt, särskilt när den ena får bli arg men inte den andra.
Jag gör vad jag kan för att vara en bra människa. Och det har inneburit att jag har tigit när jag egentligen velat säga det är förhelvete inte okej att du säger så där till mig!. Jag har det från barnsben, jag fick aldrig bli arg då heller. Det var däremot fritt för andra att bli arga på mig. Om jag blev arg skulle jag skämmas.
Jag ger inte upp. Jag ska få bli arg jag också.
6 december 2006, klockan 13:50
Well behaved women rarely make history.
6 december 2006, klockan 19:08
Ingen har hindrat mig, men jag själv lärde mig att inte visa att jag var ledsen när jag var liten. Det kan jag inte nu heller. Jag visar ilska när jag blir ledsen. Det har jag aldrig haft svårt för däremot, vilket satt mg i besvärliga situationer många gånger.
Vad jag tränat bort som vuxen (tror/hoppas jag) är att snärta till folk med spydiga, gärna samtidigt roliga och/eller rent elaka repliker. Sånt är verkligen ingenting jag vill hålla på med. Ett utsagt ord kan aldrig tas tillbaka. Att jag över huvud taget gjorde det berodde inte på att jag är/var så särskilt elak, (vad jag tror i alla fall) utan mera för att de där replikerna var så fyndiga och roliga, för att jag kunde, liksom. Rätt barnsligt. Nej, väldigt barnsligt.
Nå, vad jag ville var väl egentligen att säga att jag vet hur det är att ha fått en mall påtryckt sig i barndomen, även om det var en helt annan grej.
Och det är nog svårare i att öva sig i att visa att man är ledsen än att visa att man är arg. Tror jag.
Och man kan ändra oönskade beteenden bara man får rätt insikt.
Och det är svårt att kommentera ibland för jag är rädd att skriva något som blir fel. Men jag tror du känner att jag menar väl.
7 december 2006, klockan 22:36
Husfilosofen Bertil Martinsson (fritt citerad):
“Ilska är en kuliss till lögnens försvar. Vrede är en urkraft i sanningens tjänst.”
Det är mer högstatus att bli vred än att bli ilsken. Känn vulkanen ända nerifrån magen och världen kommer att huka sig.
Självklart har du rätt att bli förbannad om någon ständigt trampar på dig. Om du vill gräla konstruktivt så undvik om möjligt att börja meningar med “du är/gör..” eller andra ordval som kan uppfattas som anklagelser. Gör istället ställningstaganden “jag accepterar inte att… ” och beskrivningar som “jag upplever att..” Ja, alltså, om du får en syl i vädret och inte redan har blivit gråtfärdig eller vansinnig som jag…
11 december 2006, klockan 10:01
Jag hoppas du mår bra. Många kramar!
12 december 2006, klockan 12:12
Skickar virtuella kramar i hopp om att allt är bra.
12 december 2006, klockan 17:10
Vart har du tagit vägen? Hoppas allt är bra…
7 januari 2008, klockan 21:50
Pats,
Jag tänkte på dig mycket i december. Även i veckan, när jag bytte tillbaka till Kanebo-puder efter att ha varit otrogen med (gasp) SHISEIDO i mer än ett år. Du förstår min lättnad.
Amour, &c
Eddie
27 juli 2008, klockan 20:35
Darling,
Snart grekisk lyxsemester med takterrass i en månad. Självklart drinkar. Jag skulle behöva rådråga dig om solbränna vs. likblekhet och har en hel del skvaller. Annars inte så mycket nytt.
Pussar
A.
26 maj 2009, klockan 14:57
Hej Fredrike, vet du, jag har börjat twittra. Det var du som bjöd in mig för tusen år sedan, minns du? Jag fattade inte grejen, då. Nu ser jag din bild varje gång jag loggar in. Ibland läser jag igenom allt du skrivit där och det känns så konstigt att du är inte är kvar på andra sidan linan, jag kommer kanske aldrig att förstå det.
Det var mest det jag ville säga, liksom. Jag tänker på dig, du finns i mina tankar. Kram.
1 augusti 2009, klockan 23:54
Vila i frid.